Robert M. Pirsigs bok Zen och konsten att sköta en motorcykel från 1974 är den mest allmänt lästa filosofiboken någonsin, enligt svenska Wikipedia. Jag tror den har starka beröringspunkter med Kopimismen.
Den Kopimistiska skapelseberättelsen (i fyra delar 0, 1, 2, 3) identifierar tre Grundläggande Principer som samverkat för att skapa livet på jorden: Kopieringen, Viljan att göra någonting större tillsammans och Det godas dragningskraft.
Pirsigs bok kretsar kring begreppet Kvalitet, som han vartefter boken fortskrider låter få en allt mer metafysisk innebörd.
Jag tror Pirsigs Kvalitet och det som den Kopimistiska skapelseberättelsen kallar för Det godas dragningskraft är mycket nära besläktade med varandra, eller kanske rent av samma sak.
Första halvan av Zen och konsten att sköta en motorcykel handlar om skillnaden mellan “romantisk” och “klassisk” skönhet, skillnaden mellan hip och square, för att använda 70-talets terminologi. Den romantiska skönheten är den omedelbara skönheten på ytan, som man uppfattar direkt med ögat. Klassisk skönhet är istället inre, strukturell skönhet, att alla delarna passar ihop till en harmonisk helhet. För att man ska kunna uppfatta den typen av skönhet krävs det att man har kunskap och förståelse om de inre strukturerna, så den klassiska skönheten är inte lika omedelbar som den romantiska.
Pirsig känner att en stor del av problemen i världen (eller i vart fall en stor del av 70-talets konflikt mellan hip och square) beror på att det blivit en klyfta mellan de två synsätten, så att vi har fått två sinsemellan oförenliga sätt att betrakta världen omkring oss. Den klyftan vill Pirsig på något sätt försöka överbrygga.
Efter ett tag kommer han att fokusera på ordet Kvalitet, som åtminstone finns inom både det romantiska och klassiska synsättet. Romantiker och klassiker (i den här meningen) har visserligen olika uppfattning om vad det är som är vackert, vad som har Kvalitet, men begreppet finns inom båda världarna. Det är i vart fall en början.
En hörnsten i Pirsigs filosofiska resonemang är att han vägrar att definiera vad Kvalitet är. Han betraktar Kvalitet som något som finns, men menar att det inte går att definiera i termer av andra begrepp. Vilken definition man än väljer blir det som man definierar någonting mindre och annat än det som han menar med Kvalitet.
Men även om Kvalitet inte går att definiera, har vi alla förmågan att uppfatta Kvalitet. Huvudpersonen Faidros, som är Pirsigs alter ego i den här delen av boken, arbetar som lärare i retorik på ett universitet. Hans jobb är att lära eleverna skriva texter med kvalitet. Nu försöker han tillämpa sina filosofiska tankar om Kvalitet i klassrummet.
Faidros börjar med att demonstrera hur vi alla har förmågan att uppfatta Kvalitet, genom att läsa upp en bra och en dålig uppsats inför sin klass, och låta eleverna rösta om vilken som var bäst. Trots att eleverna ännu inte har läst kursen som ska lära dem hur man skriver bra, är de ändå rörande överens om vilken av de två texterna som är bäst. De kanske inte vet hur man gör för att skriva med Kvalitet, men de kan känna igen egenskapen intuitivt.
Faidros/Pirsig menar att den här förmågan är något som alla levande organismer har, och tar ett tänkt exempel med en amöba (på sid 233 i min pocketupplaga):
Kvalitet är lika med en organisms reaktion på sin omgiving. Om en amöba placeras på en glasskiva med vatten och man låter en droppe utspädd svavelsyra falla i dess närhet, drar den sig (tror jag) bort från syran. Om amöban kunde tala skulle den, också utan varje som helst kunskap om svavelsyran, sannolikt säga: “Miljön här har dålig Kvalitet”. Om den ägde ett nervsystem skulle den uppträda på ett långt mer komplicerat sätt i sin strävan att bemästra miljöns dåliga kvalitet. Den skulle söka efter analogier, det vill säga bilder och symboler ur dess tidigare erfarenheter, för att få fram en definition på den nya miljöns obehagliga natur, och därmed kunna “förstå” den bättre.
Men om nu alla är födda med förmågan att rent instinktivt uppfatta Kvalitet, hur kommer det sig då att folk är så oense om just det? Vad som är bra respektive dålig konst brukar ju kunna leda till mycket heta diskussioner, och hittills har ingen lyckats sätta upp några objektiva regler för att avgöra den saken.
Faidros svarar att vi alla tolkar Kvalitet olika, beroende på att vi har olika grundförutsättningar och olika kunskap. Han spekulerar i att om han hade läst upp två texter som låg utanför hans elevers referensramar, till exempel medeltida poesi istället för vanliga uppsatser, då skulle eleverna haft mycket svårare att säga vilken som var bra och vilken som var dålig, eftersom de inte har rätt bakgrundskunskaper.
Men framför allt ser han en stor skiljelinje mellan dem som pratar om romantisk (omedelbar) skönhet, gentemot dem som pratar om klassisk (inre, strukturell) skönhet. Han har nu en världsbild som ser ut så här:
Den är logisk, men Faidros tycker inte alls om den. Istället för Kvalitet som ett enande begrepp mellan det romantiska och det klassiska synsättet, har Kvaliteten själv blivit kluven i två. Hans enkla odefinierade Kvalitet håller på att bli uppskuren i småbitar och dödad av den analytiska kniven.
Faidros brottas också med problemet om Kvalitet är en objektiv eller subjektiv egenskap. Bakom den till synes oskyldiga frågan döljer sig en vildsint tjur som är beredd att spetsa Faidros’ analys på endera det ena sylvassa hornet eller det andra.
Om Kvalitet är en objektiv egenskap, varför har då ingen kunnat ta fram några vetenskapliga instrument för att kunna upptäcka och mäta det?
Men om den är subjektiv och bara existerar i betraktarens huvud, då är den ju bara ett tjusigt fantasinamn på vad helst du råkar tycka om!
Faidros förkastar alternativet att Kvalitet skulle vara en objektiv egenskap hos objekten, eftersom det ju inte går att föreslå några vetenskapliga instrument som skulle kunna avgöra Kvalitet på ett objektivt sätt.
Men han förkastar också tjurens andra horn, att Kvalitet skulle vara subjektiv och vara “bara vad du gillar”. Han upptäcker att det som gör den beskrivningen så irriterande är ordet “bara”, som inte tillför något logiskt värde till satsen, utan bara är en oförskämdhet som antyder att “vad du råkar gilla är inte viktigt”. Tar man bort ordet “bara” blir det ingenting kvar av satsen utom en truism: “Kvalitet är det du gillar”. Den utsagan är det ju inget fel med, det är ju precis vad Faidros själv säger.
Han bygger nu om sin metafysiska pyramid så att den ser ut så här istället:
Nu har han Kvalitet som ett enande begrepp i toppen av pyramiden, som endera en synonym för Verkligheten, eller i vart fall en del av den. Den är inte en del av objekten, för det går inte att tala om Kvalitet om det inte finns något subjekt som uppfattar den. Men det är heller inte en rent subjektiv egenskap som finns enbart i betraktarens huvud. Kvalitet uppstår i mötet mellan subjekt och objekt.
Kvalitet är någonting verkligt som finns i universum på riktigt, enligt den här modellen, men det manifesterar sig som en händelse när ett subject och ett objekt möts, snarare än att vara något som finns uteslutande i endera objektet som finns, eller subjektet som betraktar.
Vid den här punkten i analysen väljer Faidros och Pirsig olika vägar.
Faidros, alltså retorikläraren och sökaren som är författarens alter ego i ett tidigare skede i livet, klättrar vidare till nästa metafysiska bergstopp, och tycker sig se en identitet mellan Kvalitet och taoismens Tao.
Pirsig, alltså författaren som en gång var Faidros, väljer att istället klättra ner från den höga och tunna metafysiska luften ner mot dalen, där människorna bor. Han visar hur man kan använda de metafysiska insikterna till att få en ny förståelse för helt vardagliga uppgifter, till exempel vilken mental inställning som fungerar bäst när man ska sköta en motorcykel.
För Kopimismens del behöver vi inte välja om vi ska följa Faidros eller Pirsig eller bägge, utan vi kan stanna jämförelsen mellan Kopimismens och Pirsigs versioner av Kvalitet här, åtminstone tills vidare.
Jag kan inte svara på om Faidros påstående att Kvalitet och Tao är samma sak verkligen stämmer, för jag vet alldeles för lite om taoismen för att ens närma mig frågan. Pirsig själv uttrycker sig ju också skeptiskt om just den biten.
Men att jämföra Pirsigs Kvalitet med Kopimismens princip om Det godas dragningskraft tycker jag känns helt oproblematiskt. Om det inte skulle vara exakt samma sak så är de två åtminstone väldigt nära varandra.
Därmed vill jag helt enkelt införliva Zen och konsten att sköta en motorcykel i den Kopimistiska tron.
Kopimismen lär att Kvalitet är en av de grundläggande principerna för skapelsen. Pirsig (och Faidros) lär oss hur vi kan få en djupare förståelse för Kvalitet på ett metafysiskt plan.
Det är som hand i handske.
Kopiera och sprid!
(kopierad här, och spridd.. 
från ett tips av Henrik)
